Vida steg vidare

Hittade kraften. Låg länge och väl efter att maken givit sig av. Läste. Lyssnade. Andades. Till slut tog jag mig upp och startade upp dagen. Ett steg i taget. Tankar far i ensamheten. Stängt ute allt annat. Lättare att leva dagen i ensamhet när jag själv stängt ute allt och alla. Dagen blir upp till mig.

Sakta med säkert dockar jag för saker på min lista. Enkla saker och svåra saker. Snabba och långsamma. Promenaden blev en sväng i den snötäckta trädgården. Städningen blev plock. Baket går jag och klurar på. Ser på mina scrapbook-saker och funderar på om det ska bli kvällens syssla. Vi får se.

Hämtade in post från flera dagar. Märks att maken arbetar väldigt mycket och att jag inte orkar röra mig när jag kommer hem. Fick inbjudan till julfest med tjejer. Massa intressanta tidningar att ta med i vilan på sängen. Två brev från Fertilitet. Ett om mötet för ny planering inför provrör. Sedan kom tiden att få komma till kvinnoklinikens kurator.

Jag visste att den skulle komma. Har väntat på den ett tag och mailade till slut för att höra vart den blivit av. Något hade hänt med administrationen av den, men nu kom den. Första december ska jag få träffa kuratorn i en timme och prata. Vad jag nu ska säga...? Det med talade ordet är inte min sak. Inte mitt bord. Be mig skriva och det är inga problem. Men tala. Nej.

Vi får se hur det går. Det känns ändå som om det händer något och det måste ses som något porsitivt i alla nederlag. Måste lyckas att se saker för vad de är och inte jämföra dem med andra saker som fattas mig. Vi kanske måste leva vidare som två och det måste gå. Även om det innebär att vi får sälja allt och flytta till obebygda nejder. Vi måste hitta vår väg vidare i livet.

Ja, kanske att jag ska baka något ändå... Vi får se. Först plocka lite mer...