Jag har jobbat elva timmar idag. Snabb lunch, kort fika framför dator, spring i korridor, paus på toaletten. Jobb, jobb, jobb, jobb. Fokus. Vaknade i morse och insåg att det fortfarande var med stort motstånd jag tvingade kroppen att vakna. Jag vill inte. Jag vill ligga kvar i sängen med maken och bara ligga i hans famn och stänga ute världen. Verkligheten. Alla måsten.
Jag vill må dåligt. Jag vill ligga i sängen och bara tillåta mig att må kass. Inte tvinga mig att alltid orka. Vännen sa att hon önskade en vecka i solen och värmen. "Då kan man gråta bort halva dagen och ändå ha dagar kvar." Ja, jag vill det. Vill göra så. Bara tillåta mig att må dåligt. Hur svårt kan det vara?
Men nej, jag inser ju att det inte är för mig. Vad skulle det leda till? Skulle något bli bättre? Nej, mina sorger är inga som försvinner för att jag är hemma några dagar. De reder inte upp sig. De skapas inte i nya former. De får ingen ny struktur, realism, önskan. Den består. Därör finns det ingen anledning att stanna hemma. Då får jag göra det resten av livet. Nej, vidare. Vidare ska vi...
Jag mailade till Fertlitet idag för att vara säker på att mötet med dem på torsdag inte skulle ske med den kvinnliga läkaren som kontakt. Hon som höll på att lägga mig nedsövd på operationsbordet, eftersom hon själv inte kunde se att problemet låg på henne och inte i mitt underliv. Jag formulerade mig väl. Ord för ord. Noga med att inte säga för mycket, inte för lite, inte med fel betydelse. Noga.
Skickade det och inväntade svar. Det kom ett och jag kunde med lugn andas ut. Vi ska få möta den lille plirige mannen. Mikael. Jag hoppas att han har något bra att säga. Att han kan se att vi har chansen. Att vi har möjligheten. Att vi har något. Bara vi. Att vi kan nu. Vi.
Vi. Maken och jag. Vi vill vi med. Vi vill bli en till. Fy så längtan sliter. Så avundsjukan tränger undan förnuftet. Så saknaden tvingar en till tystnad mitt i kören av röster, som redan står och skriker. Den skriker. I huvudet skriker sorgen i moll.
Har läst din blogg under hösten när jag behöver någon annan människa att relatera till, någon som vet smärtan och kan beskriva den. Bloggar inte själv. Pratar ibland (när jag är under kontroll och har lite hopp) med människor jag känner. Jag ångrar det ofta senare. Omtanke och frågor från de som inte behöver gå igenom detta gör mig arg, de kan ändå inte lindra min sorg för de vet inte vad de pratar om.
SvaraRaderaJag har snart tre års kamp i ryggen, de två senaste med behandlingar av varierande art. Jag är utmattad. Ett problem för mig är att jag studerar och att ingen annan (förutom min älskade man) blir lidande när jag ger upp och ligger hemma i sängen eller soffan och stirrar i luften eller gråter. Jag håller ihop mellan varven och betar av tentor med varierat resultat, men ibland rasar det totalt - jag kan inte se meningen med något. Jag undrar ofta hur människor i min situation tar sig vidare, hur de orkar kliva upp ur sängen, sminka över sorgen och gå ut i världen. Sedan gör jag samma sak ett par dagar (eller timmar) senare.
Hopp. Förtvivlan. Hopp. Förtvivlan. Det som är värst är ovissheten. Hur länge ska det fortgå? Hur många gånger till ska jag trilla i gropen med känslan av att jag aldrig kommer upp igen? Och sen kanske föraktet för min egen svaghet. Att jag tillåter mig att trilla ner. Att jag inte längre har förmågan att hoppas.
Jag har tänkt kommentera dina texter flera gånger, men ofta raderat kommentaren. Men nu får den stå. Som ett skrik ut i luften när jag inte fixar någon annan typ av kommunikation.
Jag håller på dig och på alla andra som försöker leva motståndet till trots.
Jag tänkte som du förut, att vad kan bli bättre av att jag lever ut min sorg? Det leder bara till att resten av livet också rasar. Så jag försökte koppla bort sorgen och koppla på leendet. Tyvärr funkade det inte i längden, jag mådde förstås jättedåligt ändå.
SvaraRaderaDet var inte förrän jag förstod att sorgen måste levas ut som jag fick möjlighet komma igenom den. Men jag vet inte hur man gör för att bearbeta sin sorg när man befinner sig mitt i en situation som tycks hopplös. Att bryta ihop kanske kan vara bra, men är många gånger inte möjligt, t ex ur ekonomisk synpunkt.
Kanske måste man nånstans våga tro. Tro på att det ska gå bra. Och blir det inte som vi önskar, så går det att leva ändå. Kan inte säga att jag själv är så bra på det, jag förväntar mig katastrofer bakom varje gathörn, på grund av allt som har hänt mig. Men det finns också en hel del stunder som känns väldigt bra och hoppfulla. Dem får jag leva på. Och med vetskapen att det går uppåt och neråt.
Önskar att du ska få känna hopp lite längre stunder framöver!