Jag vet inte varför. Det bara stannade av. Jag orkade inget skriva. Jag vet inte om jag orkar det nu heller, men det ser vi inom kort. Det betyder inte att det inte händer något. Det far fram. Jag fyllde år för en vecka sedan. Det tar emot. Vill inte bli äldre och vill inte behöva tänka att "Jaha, då har det gått ett år till och inget har hänt." Jag tror inte att jag lider av någon åldersnoja. Det är ok att jag ser ut som jag gör och att linjerna far över ansiktet. Jag lider av misslyckande.
Till sommaren firar vi tio år som gifta. Jag undrar vad vi hade gjort annorlunda om vi hade vetat hur vi har det idag? Så mycket. Vi hade satt igång den här processen väldigt mycket tidigare. Jag diskuterade naivitet med en god vän för en tid sedan. Jag skulle säga att jag har varit oerhört naiv. Jag övervägde inte att vi inte skulle få det som alla andra. Jag övervägde inte att jag skulle behöva besöka Fertilitet och utsätta mig för dessa ingrepp. Det fanns inte i min verklighet. Gör det att jag var naiv?
Jag vet inte. Alla andra som trodde samma sak, och fick det, var de också naiva? Kan man vara naiv, om man uppnår det som man vill ha? "Jag var naiv nog att tro att jag skulle få bilda familj, och det fick jag." Nej, det låter inte rätt. Jag har en tidigare klasskamrat som vän på FB och hon är gravid. Lägger upp ovidkommande kommentarer, som verkligen kan gnaga hål i huden. Jag undrar om hon var naiv nog att tro att hon skulle lyckas med detta?
Vi har varit på samtal för att dra upp nya riktlinjer inför IVF. Vi satt med den pliriga läkaren och en läkarkandidat. Vi fick information om hur saker och ting ska gå till. Vilka chanser vi har. Det höjs nu från femton procent till tjugofem. Men det är med förutsättning att jag har bra ägg att producera fram. Det är inte säkert. Något fel måste det vara eftersom det inte har tagit under sex inseminationer. Det är inte maken det är fel på. Då måste det vara mina ägg.
Så nu blir det en väntan över jul och nyår för att i januari börja ta sprutor och sätta igång en ordentlig ägglossning. Vi får hoppas att det ger många. Många fina och användbara ägg, som vi kan befrukta. Sedan plockar jag med mig en därifrån och de andra fryser vi in. Det är så jag vill ha det. Men jag är inte naiv. Inte det minsta. Jag tror inget längre. Jag gör bara det jag blir tillsagd.
Jag vet inte om man kan kallas naiv för att man tror att saker och ting ska gå bra. I vårt samhälle har vi en tendens att gömma undan våra "misslyckanden" och därför syns de inte så tydligt. Jag hade ett långt samtal med min terapeut om liknande saker nyligen.
SvaraRaderaEn "fånig" föreställning som jag fortfarande bär omkring på är att de flesta människor tar för givet att de kan påverka sina liv i den riktning de önskar. Välja hur många barn de vill ha och när, t ex. Och i de flesta fall blir det så. Det är i ljuset av detta som jag känner mig så bottenlöst misslyckad, eftersom så mycket i mitt liv har hänt som jag öht inte har kunnat påverka. Hur ser andra människor på det som har hänt mig? "Finns" inte sådana saker?
Inser att tankar av den här typen inte är vare sig rationella eller någon rättvisande beskrivning av verkligheten, men känslan av misslyckande hänger ändå kvar. Är man naiv när man tror och hoppas att allt ska gå bra? Jag tror inte det. Men när man har erfarit att det inte blev som man trodde, då är man lite livsklokare, tror jag.
Lycka till med fortsatt process!
Tittar in och läser då och då men har aldrig lämnat några spår efter mig.
SvaraRaderaTycker inte att den du var för tio år sedan var naiv. Tänker kanske snarare att de som inte möter på motstånd, utan kan planera sin barn, saknar en ödmjukhet inför livets mirakel och hur svårt det kan vara.
Tycker om att läsa det du skriver. Hur orden bildar meningar och hur de bildar en känslor, drömar och förhoppningar. Man kan aldrig ändra sina val, bara fatta ett så bra val som möjligt i stunden med den kunskap man har.