Jag finner inte kraften att skriva. Det har letat sig in ett nytt stadie i verkligheten. Utslagen. Jag arbetar på som vanligt på jobbet. Gör det jag ska och lite till. Får till former och färger. Skapar och ordnar. Tillrättalägger och planerar. Det flyter på väl. Ibland kan huvudet slå ner mot bordet, men det är det bara jag som ser. Röda lampan lyser fientligt vid dörren. Inte nu. Ge er! Sedan tillbaka igen. Alert och redo.
Sedan kommer jag hem och kroppen lägger av. Jag slås av stolen och sedan är det helt kört. Jag kan inte röra mig. Kroppen vägrar att göra mer. Gråten tränger genom skalet och sedan är det helt upp till den att bestämma väg och tid. Jag kan inte annat än följa med. Stålsätter mig, men vad hjälper det? Ingenting.
Kroppen vill inte längre. Den är full. Den har fått nog. Den vill inte längre. Jag satt länge och väl och såg in i brasan för någon dag sedan. Satt bara och såg. Insåg att jag var misslyckad. Att det mesta i livet är helt misslyckat. Men fick inse att det inte helt stämde. Jag är egentligen inte misslyckad. Jag är bara inte lycklig, nöjd, tillfreds. Inte ens ok. Jag är misslycklig. Helt och hållet.
Kroppen har nu insett att den väg som finns för att klara av vardagen och tillvaron är att stanna upp när vi kommer hem. Kroppen och jag. Jag får vara tacksam att den följer mig på jobbet. Vad den gör när vi kommer hem får jag överlämna till den. Vi måste väl dela på tiden. Lika. Så vi på olika tider kan få vara det vi hela tiden är. Misslyckliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar