Ett steg mot julfirande

Jag vet inte helt vad som händer, men kroppen har tagit egna beslut. I går skulle jag kliva upp efter att ha kämpat med mig själv. Jag vill inte. Jag vill aldrig. Vill inte upp på morgonen. Vill inte lägga mig på kvällen, för att jag vet hur kampen är på morgonen. Denna morgon tog jag mig samman efter att ha låtit radion gå på och gå på. Kämpade mig upp och sträckte mig för att befria rummet från mörkret. Hann inte göra det förrän jorden snurrade till och jag föll ner i sängen igen.

Balansen var borta. Jag reste mig igen och gick ut i nästa rum. Landade på golvet bredvid tv:n. Bara rakt ner. Helt medveten hela tiden ligger jag på golvet och undrar vad som egentligen är upp och ner. Vad är golv? Vad är tak? Efter ett tag, en minut, en timme, jag vet inte, så tog jag mig upp igen och lyckades ta mig vidare. Varför, egentligen? Varför låg jag inte kvar? Nej, jag skulle ju till jobbet. Avslutning på termin.

Jag ställer mig i duschen och allt snurrar. Väntar på att det ska sluta. Nej, det snurrar. Mår illa. Kliver ur duschen och står framför spegel. Det snurrar. Hela mitt jag far omkring i spegeln. Går inte att fokusera. Det är en sjuk upplevelse att inse att det inte går. Jag kommer inte att klara det. Bussen går om en halvtimme och det finns ingen chans att jag tar mig ut till den. Innebär det att jag måste ge mig? För kroppen? Herregud.

Jag spydde. Pang. Magsjuk kanske. Går runt på bottenvåningen och väntar på nästa anfall. Illamående ligger kvar. Snurrar. Men inget händer. Tar mig upp på övervåningen igen och lägger mig. Faller tillbaka i ingenting. Somnar. Vaknar igen efter någon timme eller två. Jag vet faktiskt inte. Känner in kroppen och inser att illamående är borta. Det snurrar inte i taket och sängen rör sig inte.

Fyra timmar senare står jag framför en grupp kollegor och tackar för terminen. Ler. Håller mig samman. Tar emot blommor, ger blommor och god jul. Alla ger sig iväg. Direkt ut i förberedelse inför julfirande. Undrar hur många av dem som har en jul framför sig, som de känner att de till uppleva? Jag sätter mig i mitt arbetsrum och samlar krafter. Ser tillbaka på morgonen och undrar vad som egentligen hände. Vad är det kroppen vill?

Jo, jag vet. Jag förstår det också. Men ändå. Det är väl jag som bestämmer? Är det inte kört om jag lämnar över taktpinnen? Jo, visst är det. Så därför blundar jag. Tvingar mig till att inte förstå. Så går jag vidare. Bara vidare. Ny dag. Ny morgon...