En sista jobbdag är klar. Nu ska jag få ledigt i några dagar. Ta mig fram till julhelgen, ta mig genom den, jobba en dag till och sedan ladda för en resa till fjällen. Sedan kommer jag hem till sprutor och provrör. Jag håller det på avstånd på bästa sätt. Vill inte tänka på det. Bara samla krafter inför den dag första tanken måste tas.
Tänk om jag inte har några ägg att använda. Tänk om de hör av sig och säger "Tyvärr, men dina ägg är så dåliga så vi kan inte befrukta dem. Så nu vet vi, det är dig det är fel på." Vad gör jag då? Hur ska vi då ta oss vidare? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Det är därför jag skjuter på tanken. Vägrar att tänka på den. Måste ta mig genom julen först.
Så nu sitter vi här med glögg och pepparkakor. Slår in julklappar och planerar bak och matlagning. Försöker dra ner på tempot och landa i en tid som går långsamt. Försöker att inte tänka på förra julen, då vi var så säkra på att vi nästa jul skulle vara på väg att bli tre. Så säkra. Det skulle vara den sista julen med sorgen i släptåg. Nu är vi inte så naiva. Vi slänger inga tankar framåt.
Jag försöker istället tänka på de människor som sitter ensamma under hela julhelgen. De som ser ut genom fönstret och ser hur alla andra umgås. Jag skickar dem en tanke. En varm önskan om att ensamheten inte ska ta över helgen. Bara ge den en bitter tillfällighet. Jag och maken har trots allt varandra och kommer att få en skön jul. Vi har närheten och gemenskapen att dela och sedan står vi och ser fyrverkeri i dalen och hoppas på ett nytt år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar