Brunnens botten

Jag har haft mitt andra möte med kurator idag. Vet inte om jag har skrivit om mitt första, men det var en nervös och orolig träff där jag mest satt och grät. Kuratorn är en kvinna i min egen ålder. Rätt alldaglig till utseendet, vilket kan bero på rätt tråkig arbetsuniform, men har en skön dialekt. Hon utstrålar även lugn. Helt lugn. Lugn.

Idag var jag mindre nervös och mådde även bättre än sist, vilket hon påpekade. Jag verkade mer samlad. "Far inte över känslorna", som hon uttryckte det. Nej, det är nog så. Det har varit ett vakuum ett tag. Väntan på att januari ska komma, så att vi kan dra igång provrör. Det förvånar mig att det inte ingår ett besök hos kurator när man kommer in i ruljansen. Det borde vara en självklarhet. Man måste prata.

Men det handlar om kostnader, påstår min kurator. Landstingspolitiker anser inte att det ska satsas på det. Följden blir i många fall sjukskrivningar och annat i farvatten efter en kraschad situation och för sen kontakt med hjälp som kan fås. Ja, man kan undra vad det är som fattas hos "de som styr" verksamheter. Behöver de inte kunna något?

Jag fick många exempel från andra kvinnor och par, som genomgår det samma som jag. Hon plockade fram situationer hon själv fått berättat för sig. Paret som insåg att vänner plockade fram godis och mys på fredagkvällen och själva plockade de fram sprutor och mediciner. Hur en kvinna efter många och långa misslyckade provrör fick en kollega som lyckades på första försöket. Hon fick byta arbete. Klarade inte av att se denna växande mage.

Jag förstår dem ju. Jag förstår precis hur det är. Precis. Det är en jävla orättvisa. En förståelig och orättvis orättvisa. Ingen har rätten att lyckas på en gång. Ingen har rätten att behöva genomgå detta om och om igen. Jag kan undra ibland hur snabbt ett psyke kan brytas ner. Hur man ser förvarningarna om att det sker. Hur ser man att man snart inte kommer att klara mer? Jag vet inte. Kanske att man bara känner det. Inser det. Förhoppningsvis inte för sent.

Efter möte med kurator så fick jag träffa en sjuksköterska och få en genomgång på sprutorna. När nästa mens kommer så ska jag dra igång med att ge mig själv medicin i magen med spruta. Jo, jag vet. För illa obehagligt. Men det måste gå. Det är sju dagar med sprutor och sedan undersökning. Hur långt har äggblåsorna kommit? Vidare planering och sedan vidare.

När det väl är dags att ta ut äggen så ska jag bara blunda och andas. Morfin i armen. Det säger väl sitt om smärtan och oron i situationen. Maken ska dessutom vara med och se hur allt sker på en TV-skärm. Helt galet. De suger ut äggen och de förs direkt in i laboratoriet Får vi höra någon ropa "ägg" där inne, så kan vi andas ut. Hör vi inte det, så får vi bryta ihop.

Efter det får vi dricka en kopp te och äta medtagna smörgåsar. Vänta på att de ska komma in och tala om hur många ägg det är och hur de ser ut. Det förutsätter så klart att de har ropat "ägg". Annars finns det ingen anledning att komma in. De stöder inte i sorgen. De har för späckat schema. De hjälper till med fertilitet, inte brustna och sargade hjärtan. Men om det finns ägg, så kommer de och säger hur många.

Sedan befruktar de ägget, eller äggen, och ser hur de delar sig. Bra celldelning i fyra delar planteras in igen. Om det inte sker, så är färden över för denna gång. Kanske för alltid. Men vi hoppas på små ägg som delar sig till fyra små miniägg och med en fin yttre hinna. Vi hoppas på det. Vi kan inget göra för att få till det. Inte någonting alls. Nada. Bara hoppas. Hoppas att jag kommer att få igång en äggproduktion. Hoppas att äggen har en bra kvalitet. Hoppas på att de blir bra befruktade. Hoppas att de sedan förs in i mig igen på ett bra sätt. Hoppas att ägget väljer att stanna kvar där och växa. Hoppas att det blir ett barn. Hoppas.

Ja ni, hur snabbt kan ett psyke brytas ner? Hur snabbt går det och hur märker man att det pågår? Kan man välja att blunda för det? Jag blundar och hoppas. Hoppas lagom, för annars är det så väldigt långt ner till brunnens botten.