Nu sitter vi i en stuga i fjällen. Har nästan vuxit upp här. Inte bott här permanent, men åkt upp hit sedan jag var tio. Det är alltid som att komma hem. Nå lugnet. Bara sitta med brasa tänd, spela spel, prata, basta, ut i spåren en sväng, knalla ner till affären... Det är den lugnaste platsen man kan önska sig. Tid för eftertänksamhet och samvaro.
Vi behöver det. Vi har varit så virriga och stressade under hösten och vintern. Det är dags att verkligen landa i varandra igen. Det ska bli väldigt skönt och avslappnat, även om det kommer att bli gråt och viktiga samtal att ta oss genom. Åtta timmar bilresa ger perfekt utrymme för samtal och tysta stunder. Bara sitta och samla krafter. Prata om hur vi känner och tänker. Nå varandras tankar igen. Det är som balsam.
Jag har berättat om samtalet med kurator och hur vår kommande månad kommer att bli. Det lyser lite av förhoppning i våra ögon igen. Maken sitter vid den ganska tråkiga res-lunchen och ler när jag berättar att vi ska vänta sexton dagar, efter att ägget förts tillbaka, för att göra gravtest. Han ler. Lägger huvudet lite åt sidan och blinkar. "Det känns skönt i kroppen att höra dig berätta." Jag ler tillbaka.
Nu ska vi leta oss tillbaka till gemenskapen igen under några dagar. Fira nyår och se framåt in i 2011. Jag hoppas så mycket på det året, samtidigt som jag ser på det med praktisk realism. Kritiskt. Synar varje fingertopp. Det får inte bli så att jag låter mig fara iväg med en massa önskningar och bilder av framtiden. Måste se på det som det är. Detta kan sluta med att det bara är vi två resten av livet.
Men då får vi väl flytta upp hit. Bara gå uppe på bergens toppar och se ut över naturen resten av livet. Jag har ju någon att hålla i iallafall. Vi får se... Hoppas lite. Sedan får vi se. Kritiskt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar