Ord med ord efter

Veckan drog igång, så klart. Jag hängde med. Gav mig den på att spela innebandy på söndagkvällen. Oerhört skönt att bara springa omkring på en plan och jaga en boll. Tydliga regler. Lag som vill samma sak. Vinna. Svart eller vitt. Klart.

Måndag morgon är hälsenan svullen och gör ont efter hårt spel och kamp. Haltar till jobbet utan att tänka på om jag vill dit eller inte. Om jag orkar. Smärtan tar över. Irritationen att det som håller uppe humöret försvann med en skada. Varför får jag inte bara ha kvar lite som fungerar?

Dagen är intensiv. Alla undrar vad som hänt. "Innebandy" men skulle lika gärna kunna säga "Själen är trasig och haltar". Får en del gjort med värk. Fysisk värk. Upptäcker att den hjälper humöret. Kan sätta finger på vad som är fel och alla ser att det är så. Fel. Enkelt att fråga och enkelt att förklara.

Men det är ju ljug. Så klart. Både inför mig själv och inför andra. Men under en dag kan man få leva i den lögnen. Fram till klockan slår fertilitet. Många slag. Själen fladdrar till och lyfter. Igen. Dags att kliva in på avdelningen. Höra om omslagets närhet. Dags för sista inseminationen. Klumpen är så stor på väg upp i hissen och själen försöker att lugna den. Samla den. Få den att vika undan. Öppnar dörren till kliniken och inser att det ser ut som vanligt, men känns annorlunda. Helt annorlunda.

Fram till kassan slänger jag en blick in i väntrummet. Tomt. Djupa andetag. Tomt. Varför alltid tomt? Varför inte fullt? Fullt med kvinnor att spegla sig i. Kvinnor som kan dela det man ska gå genom. Varför är korridorerna tomma? Var är alla? Alla som jag? Jo, jag vet. Nästa gång vill jag inte se en människa. Själen är inte skapt i en form att förstå. Den är formad efter otydliga streckkoder på en för dyr livsfilosofi. Inte meningen att man ska förstå.

Jag sitter och väntar när en barnfamilj kommer in. Barnet är gnälligt. Vill inte sitta still. Jag ber min bön. "Herre jävlar, se till att de lämnar mig i fred! Låt mig slippa lyssna på detta." Gud hör mig och jag får komma in för min undersökning. Den förkylda läkaren är snabbt klar. Ultraljud säger samma ord varje gång. Det kommer nog en ägglossning inom några dagar. Ja, jag vet. Jag vet det varje gång. Vänta. Hela tiden vänta. Det kommer.

Jag får sedan instruktionen att meddela dem när inseminationen misslyckas att det är slut på försöken. "Det kan vara bra, så vi inte missar det". När den misslyckas. Inte OM den misslyckas. När. När. När. När.

Barnfamiljen är inte kvar när jag går förbi väntrummet med värk i underliv. Värk i själ. Värk i fot. En syster kliver in på avdelningen och ler mot mig. Alltid detta leende. Ser på mitt haltande. "Det är själen som skaver" Hon ler lite försiktigt. Letar efter mitt leende. Jag ger inget. Tvingar mig att inte göra det. Tvingar att möta blick.

Uppför dig syster. Du, om någon, ska inte fråga om foten. Du, om någon, ska fråga om själen. Fråga om den och för guds skull, sluta att le! Ditt leende tvingar mig att le tillbaka och det vill jag inte. Låt mig ha en plats ute i verkligheten att inte behöva le på. Bara en plats där jag kan säga...



Nej, så säger man inte. Det vore att överdriva. Jag går inte omkring och väntar på tillfället att ta livet av mig. Jag speglar mig inte i det. Men det andra. Smärtan, skriken, dragspelet i själen kampen. Oförståelsen. Man säger det inte. Men orden kan gärna fara i huvudet. Där får det lagom betydelse och sorgen och paniken får enorma vidder att skrika ut sin fasa över. Bara för en dag. En måndag. En helt vanlig måndag.