Vad händer?

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är förlamade på något sätt. Jag kan inte fokusera, inget göra, saknar förmåga att agera. Bara sitter. Förmiddagen gick alldeles lysande. Fick massa gjort i trädgården. Klippte träd, planterade, krattade, planerade... Flöt på fint. Sedan plötsligt försvann det. Borta. Stod på stegen under trädet och orkade inte lyfta armarna. Blicken över stängsel och in i hästhagen. Tre ston såg på mig. Undrande.

Linna tog sig upp för stammen och klättrade ut på grenen. Jamade längs grenens obalans. Såg på mig med sina unga ögon. Kunde inte själv förklara varför jag stod där. Hur en klippt gren skulle kunna förändra något. Inget kan ju förändra något. Står jag bara still, så händer lika mycket som om jag rör på mig. Så varför röra på mig? Kattens jamande ville inte avta. Hästarnas blickar fortsatte att beskåda mig. Sekatören låg i min hand. Men inget hände.

Till slut stod jag på marken och stegen tog mig bort från allt. Raka vägen in och ner i sängen. Stegen valde riktning. Jag bara följde dem. Väl i sängen fick jag inse att jag faktiskt givit upp. Att jag faktiskt för första gången givit vika för oförmågan. Den tog mig denna gång. Första gången. Det fanns inga måsten. Inget som var tvunget att ske. Så vad slutar det i? Jag orkade inte jobba mot. Det gör mig orolig. Nervös. Inte skräckslagen, men klart oroad. Har jag kommit fram till en gräns nu? En till?

Jag har läst väldigt många bloggar senaste tiden. Bloggar av kvinnor som håller på med provrörsbefruktning. En del skriver om hur det är rent medicinskt. Andra om hur det påverkar deras känsloliv. Ytterligare andra blandar upp allt detta med övriga livets skeenden. En av dem har jag plockat med här bredvid. En som blandar och ger på ett gripande sätt och som beskriver saken ur samma skål med ord som jag.

Samtidigt som jag läser undrar jag om det är bra. Mår jag bättre av detta? Jag läser bara bloggar som har det som jag. Kvinnorna har bara kommit lite längre i sin väg mot att få ett barn. Det alla kvinnor borde ha rätten till. Få utan att behöva slita själen ur kroppen först och låta någon hoppa på den. Vi borde ha rättigheter till ett liv där vi får föra något vidare. Någon. Någon vidare.

Jag läser om kvinnor som både kommit närmare barnet, men samtidigt närmare det avslutande misslyckandet. Möjligheterna tar slut. Chanserna minskar för varje dag som går. Vi har bara en handfull chanser. Inte mer. Handfull. Panik. Jo, den ligger i våra ögon. Paniken. Vi blinkar bort den, men ser man tillräckligt långt in i våra ögon så ser man den. Paniken. Vi lever i en verklighet av panik.

Den har nu lamslagit mig och hindrar vidare väg i vardagen. Jag orkar inte. Vill inte. Ser inte meningen. Idag. Idag är det så, men i morgon måste det ha ändrats. På måndag måste jag vara tillbaka på banan helt. Inte synas i ögonen. Inte synas i kroppspråket. Inte speglas i mina ord. Då ska jag vara tillbaka igen. Men nu sitter jag här. Lamslagen av panik. Det lyser upp ögonen och ger sken över tangenterna. Paniken.