Då var dagen här. Kvällen har kommit. Jag började med att äta mat över spisen. Stod och lagade enkel mat och åt den stående. Första förvånande iakttagelsen. Nästa kommer när jag sätter mig och spelar piano. Nej, det kanske inte låter så konstigt, men det är det. Jag gör det aldrig. Men nu skulle jag det. Blev Chopin. Fingrar hittar själv. Nästa konstighet dyker upp när jag plötsligt reser mig upp i soffan, hoppas upp i den och smäller huvudet i snedtaket, så stjärnorna svingar sina lurviga. Får sätta mig och bara försöka hålla mig kvar i medvetande. Helt galet. Så oerhört ont det gjorde! Vad gör jag? Vad håller jag på med?
Jag försöker att klara av denna fredag kväll. Försöker att samla krafter att ta emot ett nytt nederlag. Ensam. Mensen ligger bakom huden och lurpassar. Vill inte släppa taget. Måste bestämma själv. Jag får bara sitta och vänta. Gå och bära på smärtan. Vänta. Jag hatar det. Verkligen. Jag hatar det. Avskyr insikten att tinget är upp till mig. Avskyr insikten att andra får, men inte jag. Avskyr alla sorters insikter.
Men... Vill börja en mening med "men"... Vill säga något om att det ändå är så att... Men ändå så måste jag tro att... Nej, jag kommer inte på något. Jag kan inte ljuga ihop något. Det finns inga "men". Idag är det bara jag och min mens. Min förlust. Min eviga förlust. Vi måste börja planera för annat nu. Inse att det inte kommer att bli något. För varje gång så borde känslan bli att vi har större chans. Istället känns det precis tvärt om. Vi har mindre och mindre chans att lyckas.
Vi har provrör kvar, visst. Det var dessutom det som Mikael sa att vi nog skulle börja med, för det var störst chans att det skulle fungera. men vi valde insemination först. Det ångrar jag i och för sig inte. Annars hade ju vår chans varit över för länge sedan. Nu finns den dock kvar. Men den ser så väldigt liten ut. Så väldigt liten. Vi har börjat diskutera om vi ska betala egna när de vi får är slut. Då måste vi börja att spara pengar till det. En fråga att besvara längre fram, men börja spara nu.
Förra helgen bestämde vi att vi skulle ge oss iväg under några månader. Är det så att vi inte kommer att lyckas. Om vi inte kommer att få bli tre. Chanserna är slut. Möjligheterna över. Det är bara vi två resten av livet. Då åker vi. Vi bara hyr ett hus, en lägenhet, i ett varmt land under några månader. Laddar om. Gråter floder. Bestämmer hur vi vill forsätta våra liv. Sol och värme ska hjälpa oss med det. Avstånd från allt det som är vardag. Komma hem med nya planer och önskningar.
Men det är ett tag till dess. Först, först ska jag få mens. Det är allt. Bara det. Kom nu då! Bara kom... Jag orkar inte. Snälla rara mens, kom...
Ledsen för er skull som har det så tungt. Visst har ni fortfarande chans att lyckas. Förstår samtidigt att ni förbereder er på möjligheten att det inte skulle bli så. Jag tror det är väldigt bra att vara mentalt förberedd på det värsta, även om det inte skulle hända. För då vet ni att jorden antagligen inte går under, även om det skulle bli så. En trygghet på något vis ändå.
SvaraRadera