Problem som problem

Jo, visst väntar jag fortfarande. Det värker och irriterar. Men den kommer inte. Det ska komma först på fredag. En ensam kväll med nyanländ mens. Mitt fredagsmys. Undrar hur många som sitter så med mig? Vi är antagligen många. Ändå sitter man ensam. Helt övergiven känsla i kroppen. Min kropp, mitt misslyckande och min mens.

Mannen med de pliriga ögonen såg på skärmen och sa "Det är mycket fin sperma. 57 miljoner!" Det är inget fel på maken. Han producerar det vi behöver. Så vad återstår? Varför går det inte? Ja, det handlar ju bara om oss två. Det är jag som inte fungerar. Det är en helt logisk slutsats. Jag är problemet. De hittar inga fel, men det kan ju vem som helst se. Så varför inte sitta själv en fredag och inse att det är precis så här det är. Jag är ensam i detta.

Kanske att det ska vara så här? Jag tror mer och mer att det kommer att bli så här. Den här kampen är min. Meningen med mitt liv. Det skulle kunna vara värre. Det skulle kunna vara väldigt mycket bättre. Jag önskar bara att de som har undkommit den här sorgen ska njuta av det de har. Ibland känns det som om vi måste ha något som vi mår dåligt av. Har vi inga stora problem, som vänder upp och ner på hela livets mening, så måste vi låta det lilla problemet göra det. Varför?

Jag skulle så gärna vara utan problem. Så oerhört gärna. Jag önskar även att jag inte skulle se andras problem, som de mår dåligt av, och jämföra dem med mina. För man gör det inte objektivt. Man svär i sitt inre och undrar varför personen inte bara rycker upp sig och ser fjuttigheten som det den är. Fjuttig. Skapa inte problem när det inte finns några!

Var så snäll och se dina problem för vad det är. Jag ska göra likadant. Det som är ett fjuttigt problem ska förbli det. Det som är mina stora sorger ska förbli det. Kontrollerade och balanserade. På fredag är det de som ska få vara i fokus och jag ska vagga dem i min ensamhet.