Kontroll av kontroll

Sitter med mensvärk. Maken sitter i soffan. Ovetande. Kan inte varje sekund tala om hur jag mår. Hade ingen värk för en timme sedan. Humöret var då så mycket bättre. Så fort värken kommer så faller jag. Hela humöret rasar. Ner. Under. Går på en sekund. Pang.

Det är så underligt. Utan värk fungerar det. Jag behöver inte varje sekund gå och bära på sorgen. Bokstavligt. I famnen. Men så kommer värken. Lägger sig till rätta. Tynger. Går bara inte att bortse från. Går inte att trolla undan. Lägga i dimma och mörker. Jag har verkligen försökt. Men det går inte. Jag klarar det bara inte.

Det är bara en chans kvar nu. En insemination. Sedan får vi gå över till provrörsbefruktning. Vi vet egentligen inte så mycket om det. Bara att det kommer att ta så mycket mer av vår tid och vårt känsloliv. Jag inser att jag kommer att behöva tala om för fler vad vi håller på med. Eftersom mitt känsloliv redan nu är upp och ner, så kommer det att bli olidligt längre fram. Måste berätta och förvarna.

Men en gång till med insemination. Eller? Kan vi tänka så? Jag vet inte. Vet inte när jag borde börja. När ska jag börja sörja att vi inte lyckades med det vi var ganska säkra på skulle bli vår lycka? Ja, det är frågan. Vid en tid då jag kan sitta hemma en hel vecka och bara må dåligt. Kommer inte att ske, med andra ord. Jag skulle aldrig tillåta mig att göra det. Aldrig vika mig för något sådant. Aldrig.

Jag ska ha kontrollen. Hur jag än mår, så ska jag ha kontrollen. Vaknade i morse utan maken och insåg att jag inte skulle orka ur sängen. Låg i mörkret och kämpade. Med mig och mot mig. Skickade sms för att få hjälp. Bara lite pepp. Bara det nederlaget räckte. Sms, vad tänkte jag! Jag reste mig. Ben skakade, men nu var det klart. Jag ska ha kontrollen. Aldrig att jag släpper den.

Kroppen ska inte få chansen att bestämma. Då blir jag liggande. Då blir jag sittande. Då blir jag fast i något som jag inte kommer att ta mig ur. Jag måste upp och iväg. Det är jag. Min väg. Mitt måste. Så nu sitter jag här med mensvärk och måste fortsätta. Jag hoppas att ni vill göra mig sällskap. Hur det än går. Vidare i detta liv fullt med alla dessa motstånd. Motstånd och åter motstånd. Motstånd.