En dag till de andra

Vi fick en helg iallafall. En helg att hoppas på. En helg att se framåt med leenden i ögonen. Men det var bara en helg. Sedan tog det slut. Redan. Bara en helg. I morse kom värken. Molande känslan, som säger mig att det inte gick. Inte denna gång heller. Jag får en stund i sängen med maken innan jag tvingar mig att gå upp och då kommer den. Värken. Molet. Direkt. Först lite försiktigt. Bara som ett yttre känsla. Sedan kommer den med allt mer tryck. Säger med varje press att det inte kommer att ske. Inte denna gång heller. Det är över. Igen.


Jag tar mig till jobbet. Sitter med krampen. Försöker att tvinga mig till att göra något. Flyttar runt på stolen. Anstränger mig, men hur gör man det när syftet inte finns? Det spelar ju ingen roll. För värken stannade precis upp min värld. Den slutade att snurra. Till slut var det bara att lyfta mobilen och ringa maken. Det var inget falskt alarm. Det blev inget.

Efter prat med honom känns det så klart bättre. Han känner som jag. Vi är bundna med samma känsla. Besvikelse. Får inte skapa ett gemensamt liv. Bara att ta det för vad det är och sedan kämpa vidare. Tillsammans. Jag gör vad jag kan för att orka med att jobba. Se det som en utmaning. Hela tiden med värken sittande i mage och rygg. Den har nu suttit där sedan sju i morse. Konstant.

Jo, visst hånar den mig. Visst gråter jag. Visst är jag besviken så huden kliar. Visst önskar jag att vi någon gång kunde få det som så många andra får. Är det ironins spegelbild som gör att ett nobelpris idag går till mannen som uppfann provrörsbefrukningen? Jag vet inte. Jag vet bara att jag sitter här med värken. Värk. Molande värk. Den kommer att följa mig nu till fredag i nästa vecka. Då är det dags för mens igen. Sedan startar det om igen. För sista gången.

Det måste ligga lite på avstånd nu. Kan inte tänka på sista gången. Det kommer då att göra ännu ondare och natten kommer att gå i gråtens andetag. Bara fokusera på värken och det som far omkring oss nu. Bara det. Här och nu.