Hopplöst hopp

Svårt. Okontrollerat. Hoppas. Det är ett jobbigt ord. Hoppas. Vi går och hoppas. Igår var det en dag för shopping. Jag skaffade mig äntligen det där objektivet som ska göra det ännu roligare att fotografera. Det är nu på plats på min kamera och kommer nog att sitta där väldigt länge. Maken skulle köpa en ny TV, med den visade sig så klart att den inte fanns inne, när han väl valt den.

Under tiden tänkte jag mycket på framtiden. Hoppet. Jag är nu inseminerad och det är på något sätt nystart, igen. Vänta och vänta. Väntan tär. Samtidigt som jag inte vill vara utan den. Det ger ju möjligheten. Utan den är det över. För att ta sig vidare så måste väntan finnas. Så vi väntar.

Det är värre med hoppet. Nivån på den. Jag vill hoppas, tro, känna in. Jag vill hoppas att vi kommer att lyckas. Jag vill tro. Men jag vill inte ramla ner från mina höga hästar med huvudet först. Jag vill inte ha för långt mellan hopp och förtvivlan. Det måste få plats båda två, men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man lyckas. Jag vill hoppas fram till första mensvärken. Men då vill jag inte ha för långt till den nattsvarta förtvivlan. Så hur gör man det?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.