Då var det över

En hemsk fredagkväll att se tillbaka på. Verkligen hemsk. Jag gjorde så mycket konstiga saker. Allt antagligen för att inte göra saker som skulle göra att jag helt föll genom golvet och försvann. Jag till och med frossade i mat. Var bara tvungen att överleva kvällen tills maken skulle komma hem. Bara bita ihop. Bulan i huvudet är ett fint minne dagen efter. Fy, en sådan smäll. Fy, en sådan kväll.

Idag skulle jag ta tåget och träffa en god vän jag inte sett på länge. På väldigt länge. En spontan träff, som jag verkligen såg fram emot. Min plan var så klart att mensen skulle kommit för länge sedan och att jag då hade gråtit klart. Mensen var inte kommen igår kväll och jag låg vaken stora delar av natten och envisades med att se de olika möjligheterna. "Om jag har mens när jag vaknar så..." "Om mensen kommer under vägen på tåget så..." "Kommer den under dagen så får jag helt enkelt..."

Nej, det gick inte. Gick upp, för jag vet inte vilken gång i ordningen, vid halv sex för att se om mensen kommit. Nej. Jag satt på toaletten och grät. Igen. Orkade inte mer. Magen uppblåst som en ballong. Mensvärken envis. Tröttheten fast i hårfästet. Nej, orkade inte. Blev ett sms att det inte blev någon tågresa. Blev att vara i sängen hela dagen. Inte kliva upp. Inte göra något. Inte tänka. Inte finnas till.

Vid tio vaknade jag av makens puss på pannan och hans leende. Glad att han inte övertygade mig om att jag skulle ge mig iväg. Att det var okej att bara ge upp och inte tvinga sig till något. Bara må dåligt under en dag. En dag. Sedan är det dags att gå vidare igen. När jag kom upp så var mensen igång och jag stod och såg mig i spegeln. Verkligen såg på mig. Väntade in reaktionen. Den kom. Gråten låg i strupen på nolltid och letade sig upp i ögonen. Mer ville jag inte se.

Lämnade spegelbilden och mötte maken i dörren. Behöver inget säga. Då är det en chans kvar. En omgång till. Fram med almanackor. Hur ser det ut? När kommer dag tio? Dag tolv? Tårar gör att jag inget ser. Ställer mig och ser ut genom fönstret. Vackert väder. Fint. Sorg i fint väder. Går ut och ställer mig på verandan och känner solen i ansiktet. Kallt. Höst. Trodde att vi skulle klarat detta nu. Trodde att till hösten så skulle vi få det som alla andra. Men nej... Inte då... Så naiv.

Nu ligger det massa nya lökar i jorden. Får se hur livet ser ut när de kommer upp om några månader. Inga förväntningar längre. Inga alls. Bara se hur det blir. Så länge räknar jag och gråter. I morgon med. Då ska jag få, om jag behöver. Gråta. Sedan ska jag ta tag i livet igen. Men först då.