Inne i det utanför

Ibland kräver en upplevelse ett avstånd för att kunna skrivas om. Ibland måste den få sitt uttryck direkt. Dagen har varit bland de värsta jag tror att jag har upplevt. Det är så klart att ta i. Jag har säkert haft dagar som har varit värre, men de ligger så långt tillbaka i tiden och har bearbetats under den tiden. Jag har dagens upplevelse helt ocensurerad och helt obearbetad på näthinnan.

Vi bestämde igår att vi skulle ge oss ut i shoppingvimmel idag. Byta lite julklappar, köpa nya saker, äta god mat, umgås. Jag var på ett strålande humör. Verkligen. Ville bara ge mig iväg med maken och få ha en dag med honom. Perfekt. Återvänder till platsen jag så ofta tidigare har haft jobbigt med. Men nu slog det mig inte att det skulle bli några problem. Inte alls. Idiot.

Vi kliver in i detta stora shoppingcenter och från alla håll gråter barn. De står i rulltrappan, sitter på en bänk, i barnvagn. Bakom, framför... Överallt. Trötta föräldrar orkar inte ta tag i situationen. Gråten bara fortsätter. Jag drar med mig maken bort från tumultet och slår händer för öronen. Det är så klart för sent. Allt för sent.

Det fortsätter på samma sätt. Barnfamiljer överallt. Precis överallt. De har invaderat köpcentra. Kommer från alla håll. Jag väjer hit och dit. Det är ingen idé. De är precis överallt. Stressen gör att det börjar att snurra i huvudet och balansen ger vika. Vi sjunker ihop på en bänk, men det är helt omöjligt att sitta där. Ljuden slår mot trummhinnor och nitar mig i ansiktet. Jag har ingenstans att ta vägen. De är överallt. Familjer med småbarn, tonåringar, vuxna... De är överallt. Familjen.

Vi tar oss in på en restaurang. Letar oss långt in. Äter och försöker att prata om annat. Men det går ju inte. Till och med maken, som inte brukar reagera på det hela, är uppenbart tagen. Jag stålsätter mig för att ta mig bort till bilen och ta mig bort därifrån. Långt bort. Ut på landet där jag kan gömma mig för verkligheten. Maken håller mig hårt i handen och styr mig genom folket.

Det är en omöjlighet att beskriva dessa ljud och hur de påverkar mig. Hur de sågar sönder allt jag har byggt upp. Jag bygger i dagar, veckor, månader. De raderar på ingen tid alls. En sekund. Söndersågat. Finns ingenstans där blicken i ro kan få vila. Inget utrymme för oss som inte hör hemma där idag. Nej, vi blir utslängda. Det känns så. En barnvagn slår i mina vader vid utgången. "Iväg med dig, Utböling!".

Vi sätter oss i bilen och bara sitter där. Andas. Försöker att klara av att vara stark för den andra. Maken håller krampaktigt i min hand. Mitt huvud rycker från sida till sida. En så hemsk upplevelse. Så fruktansvärt jobbig. Tystnad på vägen hem. I våra egna världar. Hemma ligger sprutorna och väntar. Ska ta den första i morgon kväll. Det är ju sjukt, visst? Hela livet är helt sjukt. Nu får jag klara av de jag måste möta. Försöka att inte se dem för annat än mina kollegor, vänner, skådisar. Bara så.

De jag inte klarar av att möta får jag såga bort ett tag. De som står för det där lyckliga tillståndet i livet. De som har fullt upp med att vara mammor och pappor. De får jag hålla på avstånd om det går. Sedan får vi se. De är ju så upptagna med sina liv, så de märker nog inte ens att jag uteblir.

Bara andas. Långsamt. Det finns en plats. Det är bara frågan om att hitta den. Andas.