Jag behöver säga något. Något med massa ord. Jag har funderat och klurat på formuleringar. Men när man inte vet vad man behöver få ur sig, så finns inte orden. Jag kan inte annat än leta efter dem, tills jag hittar dem.
Lättaste sättet är genom att gå ut och surfa runt bland bilder. Det blir allt som oftast Flickr som får stå som underlag. Det finns bilder där som kan starta upp vilken sinande ordflod som helst. Jag låter sökordet bli "words" och efter bara några tiotal bilder så kommer denna.
Jag sitter länge och bara ser på bilden. Väntar på att orden ska komma. Så dyker de upp och med dem kommer gråten. Direkt. Utan censur. Snöar in genom fönstret. Orden försvinner igen och bara gråten ligger kvar. Mensvärken ställer sig bredvid snökaoset och tar den i hand. Kylan kryper in över karmen och flyter ut över golvet. Sprider sig kring siluetterna.
Det har varit lite för många ord, som har staplat sig på varandra, under den senaste tiden. Massa småord, som samlat sig på hög. De mest vardagliga anekdoterna kan skada ett redan sargat skinn. Bara en bild av vardag kan spåra ur vilken samlad själ som helst. Det har varit för många. För många små. Så nu sitter jag här och fryser. Kanske det hjälper att bara kliva ut ur rummet. Jag får se.
Jag får se, om en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar