En lång resa hem. Tystnad blandat med massa avslutande prat. Åtta timmar i bil ger verkligen alla förutsättningar att ta tid att prata. Det var som om det var sista andetaget, innan vi var tillbaka hemma. Under tystnaden satt jag och oroade mig för hur IVF ska gå. Om det ens kommer att kunna genomföras. Det närmar sig så väldigt snabbt nu och jag känner att trots all tid vi haft, så är jag inte redo.
Jag är redo för sprutor, ingrepp, smärta, otrevliga läkare... Men jag är inte redo för det ultimata misslyckandet. Har jag inga fungerande ägg så tar det stopp nu. Då är det slut. Ligger jag där i gynstolen med smärtor och groggy utan att höra "ägg", när de suger ur min livskraft, då är det slut. Då har jag inga ägg att göra barn med.
Men hör jag "ägg" då är ett steg närmare möjligheten där. Då får vi vänta ett tag och sedan höra om det är några att använda. Är det inte det. Stopp. Men säger de att det finns ägg som är värda att befrukta, så har vi kommit ett steg till. Ett litet steg.
Så försöker de sig på att befrukta det ägg, eller möjligen de ägg, som ser förhoppningsfulla ut. Två dagar senare är vi tillbaka igen och liggande med benen i luften får vi veta om det finns något ägg att plantera in. Gör det inte det. Stopp. Finns det ett ägg, eller två halvbra, så planteras de in igen. Ett steg till.
Kan man förbereda sig för detta? Kan man se längre fram än det första steget? Kan man hoppas i detta utan att ett misslyckande kväver mig helt? Jag tror inte det. Men det återstår att se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar