Då är det dags i morgon igen. Nytt ultraljud. Kanske att det blir uttag på onsdag. Vi får se. Det är på något sätt som att det bara är det. Inget mer efter. Bara ut med dem och sedan är det klart. Men det är ju bara ett steg på så många. Sedan då?
Ja, först och främst får vi hoppas på att det finns ägg. Efter det får vi hoppas på att det går att befrukta dem. Efter det får vi hoppas på att de går att föra tillbaka. Efter det får vi hoppas på att...
Nej, det är nog att bara tänka på att det kan bli uttag på onsdag. Kanske. Vi får se. Det är första steget. Vi får se vad han säger i morgon. En sak i taget. Det går inte att tänka på allt annat. Bara på äggen som krampar i magen. Det jobbigaste är nog ensamheten. Helt ensam. Det är en helt ensam situation. Bara jag, tillsammans med maken.
Vi får se imorgon. Nu vill jag inte vänta mer. Inte ta en spruta till. Inte bara låta tiden gå och gå. Nu måste det stanna upp och hända något. Vi får se. Bita ihop och vänta. På morgondagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar