I morse var det dags igen. Undersökning. Vi var förväntansfulla, men inte direkt nervösa. Inte förrän vi stod i hissen. Då blev oron för stor. Det syns så tydligt i våra ansikten. Vi klarar inte av att se det i varandra och därför ser vi åt andra håll. Går hand i hand, men håller det inre på avstånd. Hoppas, men vågar samtidigt inte.
När vi satt i väntrummet kom känslan för första gången. Verkligen på riktigt. For genom kroppen. Det stod en bok i hyllan med ett nyfött barn på framsidan. Jag såg på den. Länge. Frågan formulerade sig i huvudet. For genom kroppen och landade på tungan. Är det värt det? Är det verkligen värt all denna vånda, smärta, sorg, kamp, hjälplöshet?
Svaret är ju så klart ja, om det går. Om detta slutar i att vi blir gravida, så blir det ja. Det är värt varje motstånd och lite till. Mer och mer. Men om det inte går. Slutar det i att vi går därifrån och inte har kommit ett steg närmare vår önskan och förhoppning, då blir svaret nej. Det är inte värt det. Det är ett helvete på jorden. Det är inte värt något i närheten av detta.
Ändå går vi in i undersökningsrummet och jag lägger mig i stolen. Väntar in hur det ska bli denna gång och letar efter omöjliga äggblåsor på skärmen. De finns där, men de är fortfarande inte klara. Jag ler och nickar. Håller ut. Fortsätta med sprutor över helgen. Göra ny undersökning på måndag igen. Sedan får vi se. Kanske att de tas ut på onsdag. Kanske.
Väntan. Vi blir aldrig bra på att vänta. Inte som det är nu. Årstiden står till och med still. Nya snömassor och jag orkar bara inte skotta bort dem. Tungt. Fastar. Vägrar försvinna. Orkar inte. Gråter och svär. Hela livet är en lång väntan. Det verkar inte hända något. Detta år startade upp med väntan och det bara fortsätter.
Så nu ska jag gå en helg och vänta. Fram och tillbaka. Vänta. Tvinga mig att se hoppet i detta. Meningen. Orken. Viljan. Inte se ut genom fönstret och se snön. Kylan. Den saknade våren. Livet går vidare. På ett rullband.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar