En på gång

Natten blev allt annat än vilsam. Jag drömde om fyrkanter. Jagade fyrkanter. Letade efter försvunna rum. Hittade ingenting. Vaknade och tyckte att täcket var som ett eget rum. Somnade igen. Vaknade till slut några minuter innan klockan av att jag var helt otroligt nervös. Oron över vad som skulle hända under morgontimmarna var överhängande.

Maken vaknade av klockan och kröp intill. Jag behövde inte fråga. Han var också nervös. På ett annat sätt, men nervös. Vi sa inte mycket under morgonsysslor. Gick i varsin tanke och känsla. Gick på varandra då och då. Log. Gick vidare. Väl i bilen var nerverna på utsidan. Jag försökte att lugna mig. Samla ihop spillror utspridda över hela bilen. Helgen hade varit allt för slitsam. Samla kraft. Nu.

Vi var en kvart tidiga. Vi som aldrig är ute i god tid på morgonen. Vi var på plats innan åtta. Komiskt. I efterhand. Satt och bläddrade i tidning. Jag hade en något lugnare känsla när jag såg att jag inte skulle behöva få den Inkompetenta Jag satt bara och hoppades. Hoppades på att jag inom en halvtimme skulle få komma ut något lugnare. Kanske lite glad till och med.

Undersökningen gick bra. Snabbt. Alltid snabbt. Förra gången fick jag ett "det var inte många äggblåsor på gång här" och nu fick jag "det ser bra ut på den högra sidan och den vänstra är det ju redan en blåsa klar." Jag kände mig lugnare. Maken med. Lugnare. Det finns hopp. Kanske.

Nu ska jag fortsätta med sprutor till fredag först och främst. Sedan ska jag på undersökning igen. Då får vi se. Jag hoppas att fler blåsor ska ha vuxit till sig. Jag vill ha så många som möjligt. Inte bara tre denna gång. Många. Det känns också lättare att ta mina sprutor nu, när jag vet att det är saker på gång. Snart dags igen. Kvällens sprutor.

Jag känner ett tillfälligt lugn. Vibrerar som toppen på ett grässtrå. Men trots allt. Ett lugn. Andas med maken och ser vad veckan vidare kommer att ge oss. Tillsammans.