Explosion

Idag är det en riktigt jävlig dag. Till slut kan inte huden stå emot längre. Allt far upp ur porerna som fontäner. Rinner ner över huden och täcker alla möjligheter att komma in i kroppen igen. Jag har en egen tsunamin. Tur är att den bara drabbar mig. Inte en helt oskyldig befolkning. Det syns inga bilder på ytan av bilar och hus som flyter kring på vattenytan. Det syns inga kärnreaktorer som är nära explosion

Det är bara jag. Jag är inte blöt på huden. Har inga katastrofer som sänds ut över världen. Det är bara ett inre kaos. En överhängande rädsla för framtiden. Antagligen inte i närheten av det kaos som den enorma tsunamin framkallat i varje japan. Jag försöker att tänka så. Det är inte fara för mitt liv. Jag har tak över huvudet. Jag har ett liv, som är sig rätt likt sedan i går. Jag ser våren utanför fönstret kämpa för att få sin rättmätiga plats nu. Det är dags. Snart kommer den.

Men ändå... Fontän på fontän exploderar på huden. Själen krymper ihop till ett russin. Kroppen sväller som i vatten och huden mjuknar upp. Huvudet blixtrar framför ögonen. Lyssnar jag inåt så hör jag surrandet. Surr som envisas att eka i håligheter. Ihåliga ljud. Min egen kärnreaktor klarar inte av min egen jordbävning. Det ena har med det andra att göra.

Jag lägger mig på sängen och låter det komma. Sedan får vi se vad jag måste plocka med mig när jag reser mig igen. Vad som kan ligga kvar och försvinna ner i madrassen. Livet går ju vidare. Frågan är bara hur?