Då sitter jag här igen. Tagit en spruta till. Närmar oss måndag. Tiden för första besöket. Jag har en förvånande lugn känsla inför ägguttag. Jag vet inte vad den kommer från. Det är som om jag tror att äggen finns där. Högre dos av menopur. Allt lurar mig att tro att det ska fungera.
Är det fel tro? Borde jag förbereda mig för ett misslyckande? Jag vet inte. Det är som om jag inte förstår vad det är vi är på väg mot. Att vi ska göra det igen. Jag bara tar mina sprutor kväll efter kväll. Håller innebörden på avstånd. Vill inte tänka på det. Bara vara i det som är, även om det är jobbigt det med.
Vi tog med oss minsta gudbarnet idag, för att fira hennes födelsedag. Fem år. Minns när jag låg och pratade med hennes storasyster timmarna då femåringen hade bråttom ut. Det är fem år sedan nu. Fem år. Undrar hur många som i denna stund upplever det hennes föräldrar upplevde då? Att få bli förälder, igen. En oerhört lycka. Tur. En sådan oerhörd tur. Att de fick som de ville.
Nej, får hålla allt på avstånd. Plocka undan sprutorna igen och stänga igen dörren. Inte släppa fram sorgen, nervositeten och insikten att det kan vara över. Helt över. För alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar