En dag

Biter ihop. Eller släpper allt lös. Bara är. Eller har slutat att vara. Försöker att hålla mig ovan ytan. Eller sjunker som en sten till botten. Jag andas. Tänker. Sitter. Ligger. Är. Försöker. Men ändå, vad är jag? Sorg. Jag är sorg. Personifierad.

Jag har gått med mens i fem dagar. Det är tre dagar sedan vi tog ett gravtest och det smällde oss på käften. Det är arton dagar sedan vi förde tillbaka två befruktade ägg. Det är över ett år sedan som vi började våra misslyckaden på fertilitet. Det är april månad och jag borde finna glädje i att få vara i trädgård. Men nej...

Sorg. Jag är sorg. Personifierad.

Det är svårt att sätta ord på det som pågår. Jag vet inte riktigt vad det är. Jag har bara tappat drivfarten. Balansen. Sammanhanget. Färgen. Allt är borta. Jag ser hur vi har två försök kvar och för varje nytt misslyckande kommer jag att falla ännu längre ner. Det skrämmer mig.

Jag inser att jag kommer att hamna bland de sjukskrivna. En vacker dag står jag där och inser att det inte går längre. Jag kan inte sköta mitt jobb, kan inte kliva upp på morgonen, inte se ljuset i något, orkar inte med några relationer, kan inte se människor med barnvagnar, barnsadlar, höra prat om hämtning och lämning...

Förr eller senare är detta vad livet är. Saknad av tillstånd. Saknad av sammanhang. Saknad av tillhörighet. Då kommer det inte att gå mer. Då kommer jag inte att hålla ihop. Då är det dags. Dags att ge upp. Stänga mig inne. Se ingen och inget. Bara ta en sekund i taget och försöka att hitta en ny obalanserad väg.

Jag kommer att stå där en dag. Helt utblottad med ett sköte som skriker. Helt utan armar och ben. Helt utan huvud och själ. Trasig. Sönderfasad. Strimlad. Fnasig. En dag är det verkligheten. För varje nytt försök att bli gravid kommer det att bli värre. Värre och värre. Till slut är det inget kvar. Av något. Luft.

Hur gör jag då? Kan jag bara klippa av alla band och börja om? Blunda för allt som jag inte orkar att se och strunta i hur det påverkar de omkring mig? Bara göra vad som går för att rädda mig själv? Kan jag då bara göra vad som passar mig oavsett hur det sårar?

Ja, kanske. Vem vill vara med sorgen personifierad. Ingen, självklart. Ingen alls. Då är jag redan på platsen där det passar sig. Den borde ligga framme framåt hösten någon gång. Hösten och sedan in i vintern. Där och då. Då rasar korthusets sista del ihop över mig. När mörkret kommer tillbaka. Tänk så passande ändå.