Tappat mig själv

Det är en så underlig fortsättning. Jag har helt tappat bort mig själv. Jag vet inte vad jag är längre och vilken jag vill vara. Jag märker att jag går omkring och ser på folk. Undrar om jag hör ihop med dem jag ser. Jag hör barnen gråta, jag ser gravida magar, jag ser trädgårdar med trehjulingar, jag ser allt det jag vill ha och inte verkar få.

Jag vet inte vad jag är. Hur jag är. Vad jag känner. Plötsligt ser man sig som utesluten igen och det är konstigt ovant. Jag har ju varit här så väldigt länge, men ändå. Jag ser mig omkring och förstår inte vad som hände. Känner inte igen mig. Vet inte vart jag står. Vad är det här för plats? Vad ska jag göra här?

Tror att jag är i ett vakum. Ser inte vad det är meningen att jag ska göra. Ser ingen väg, eller en massa. Vet inte hur jag går vidare och jag förstår inte varför. Jag är deprimerad på ett sätt som jag inte varit tidigare. Hittar inte lusten, orken, energin, meningen, sorgens kärna... Jag gråter utan att det finns något stopp, men det leder ingenstans. Det känns som om jag bara skulle kunna fortsätta och fortsätta. Det hjälper inte.

Livet rinner ur mig och det är förvirrande. Jag förstår inte. Eller är det så att jag inte vill förstå? Det kommer tankar om att vi bara har två gånger kvar. Bara två gånger. Två. Det är ingenting. Två. Är det dags att planera tiden efter nu? När livet ska gå vidare efter att fertilitet har sagt att det är omöjligt. Hur hittar man motiveringen att gå vidare?

Jag har tappat mig själv. Helt.