En sak i taget

En dag som många andra. De följer på varandra. Har Jedward i öronen, från Eurovision. De galna tvillingarna från Irland. Så enkelspårig medicin i form av musik. Det är en så enkel form av underhållning och kräver ingen ansträngning. Bara att kliva in i det och följa den enkla vägen.

She’s got her lipstick on

Here I come,

da da dum

She’s got her lipstick on

Hit and run, then I’m gone

I'll Check my collar, collar,

hey, hey, ey

Lysade ingenting. Säger ju absolut ingenting, men är så perfekt i öronen. Så lysande perfekt. Det är så mycket i livet för övrigt, så enformig musik med en skön grundbeat är bara för underbart. Om och om igen. Lyssna. Om och om igen.

Hon har läppstitet på sig. Det är så lysande. Bara så. Läppstift. Så enkelt. Jag var på undersökning idag. Fick vänta i tjugo minuter. Den lille med pliriga ögon stod framför mig och log. "Det var länge sedan" Är det? Ja, så är det nog. Går in i undersökningsrummet och har redan innan så ont i äggstockar. Han trycker och trycker. Så hårt. Varnar, men är ändå inte beredd. Det gör så in i helvete ont.

Han letar äggblåsor. Det finns inga att hitta. Men han letar. Och letar. Trycker och letar. Men nej, det är bara en som har utvecklat sig denna gång. Det är ingen idé att plocka ut ett ägg från den, om det nu finns någon. Nej, det får bli en insemination denna gång. Han ser ledsen ut. Ögonen plirar lite mindre. Lägger huvudet lite på sned. "Det måste bli så, för annars kanske vi kastar bort en omgång."

Jag är redan inställd på det. Hon sa det redan i måndags. Det såg inte bra ut. På något sätt så är det mycket annat som just nu strular, så jag kan inte få in mer i huvudet. "Jaha, en insemination. När är det tänkt att den ska göras?" Jag hör själv hur frånvarande jag låter, men det verkar inte som om han hör det. Han vänder sig åter till datorn och funderar. "Lördag".

Maken tar examen i morgon och sedan har vi en stor fest på lördag. Förvånande många ska komma och fira honom. Planerat hela veckan och mer där till. Nej, inte lördag. Det går inte. Hans föräldrar är hemma här och vi kan inte bara åka iväg och "göra något" på förmiddagen. Dessutom han först och jag några timmar senare. Plirar mot mig igen.

"Nej, det är så klart bättre för oss också om det inte blir lördag. Det är redan rätt fullt." Beslut togs att ta det på måndag. En sak i taget. Teater först, sedan sprutor, efter det examen och fest, sedan kan vi göra en insemination. Allt har sin tid. Jag kan inte klara flera saker samtidigt. Jag är nog inte nog kvinna för det.

Så måndag blir det. När beslutet är fattat krampar det i livmoder så jag viker mig dubbelt och kvider. Han är snabbt framme och håller mig uppe. "Vad är det?". Jag förklarar krampen som envisas. Han ser på mig, utan plir denna gång, och säger till mig att sätta mig. Han förklarar att det kan bli så. FInns det inga äggblåsor, så försöker arbetet ske ändå. Jag nickar. Visst. Viker mig igen. Gör så skitont.

"Har du inte en hög smärttröskel?" Jag nickar. Han säger åt mig att vänta och lämnar rummet. Han kommer tillbaka med en sjuksköterska, som oroande tar mig under armen. Säger åt mig att resa mig. Jag står och biter ihop. Han säger åt henne att ge mig någon medicin. Sedan lämnar han oss, men är tillbaka inom kort. Måste ju ge mig instruktioner kring sprutor sista svängen. Jag lyssnar.

Hör jag något? Hm...

Jag tror att jag nu har fått ordning på det. Men då nickade jag bara. Tog med papper hem och hoppades att allt skulle stå där. Det gjorde nog så. Bara att inte glömma allt detta när jag väl står inför examen och fest. Inte missa att ta spruta natten till lördag och att ingen ska tas på söndag. Maken får hjälpa mig.

Ja, så blev det. Jag vet egentligen inte hur jag reagerar på det. Inte alls verkar det som. Bara biter ihop. I morgon ska jag till Sigtuna och fira min make. Bara ljuta av dagen och se honom stolt genomföra allt dagen har planerat upp. Sedan hem och förbereda fest. Det ska bli väldigt kul, eftersom så många glada och roliga människor kommer. Det verkar dessutom bli fint väder. Tack och lov.