Vissa dagar är bara för jobbiga. Maken är bortrest i veckan och jag sitter här själv. Solen är på nedgång och det gröna trängs i trädgården. Nåid spelas. Utanför fönstret blommar päronen. Det är så pass utslaget så de små bladen knappt nuddar varandra. Var och en sträcker sig åt sitt håll. Kämpar för att omfamna allt och alla. Kort tid. Så kort tid den har på sig.
Det är maj. Snart två år sedan maken fick diskbråck och låg för operation, fick proppar i lungan och låg på intensiven, kom hem utan känsel. Tänk om man då hade vetat. Då trodde jag att allt skulle gå så bra. Bara komma tillbaka. Sakta, men med tålamod. Kommer. Nej, så var det inte. Ser tillbaka på en så naiv människa. Undrar hur många andra som förstod hur stort ingreppet var och hur nära han var att svepas med. Bort från mig. Jag inser nu att det var nära. Väldigt nära. Men först nu.
Maken tar examen i veckan. På fredag har han studerat i två år. Är nu klar. Ännu en tillbakablick på en naiv framtidstro. När han började prata om att studera vidare så räknade vi kallt med att han skulle vara tvungen att ha ett avbrott mitt i det hela. För att vara pappaledig. Så naiva. Så fullständigt och helhjärtat naiva. Fan, så naivt! Herregud, vilken fullkomligt idiotisk människa jag var då.
Nu står vi här med examensfest i antågande och jag kan bara se tillbaka och inse att inte heller detta blev som det var tänkt. Inser att jag idag har vuxit ifrån de naiva ögonen. Jag ser inte på framtiden med samma frånvända livsmedvetenhet. Jag är inte naiv längre. Jag ser vad som ligger där framme. Eller vad som snarare inte ligger där. Jag ser.
Handlade lite idag och fick höra ett samtal mellan två väninnor. De diskuterade den ena kvinnans dotter. Andemeningen var varför det inte blir några barnbarn. "Vad kan de vänta på?" Jag är som paralyserad. Jag bara måste höra detta. Detta naiva. "Inser de inte att det är dags? De är så fast i jobb och resor." Modern hade ett tag trott att det var på gång när hon förstod att de var på sjukhuset på besök då och då. Men nej, ingenting.
Jag möter dem igen lite senare. Samtalsämnet är till min förvåning fortfarande det samma. Hennes uppgivenhet klättrar upp längs hyllor med tavelramar och hon sträcker sig efter en. Ser uppgivet på bilden i den och suckar. "Jag vill ha barnbarn". Hon möter min blick över bordet och suckar uppgivet. "Hon kanske inte kan få barn."
Jag säger det inte. Jag ler tillbaka och går vidare. Men kanske att jag skulle sagt det. "Din dotter kanske kämpar som bara den för att få bli med barn. Hon kan sin cykel, sin mensperiod, sin ägglossning... Det kanske bara inte går. Har du tänkt på det?" Men nej, så säger man inte till en lidande mor, som vill bli mormor. Jag vet bara att jag inte vill vara hennes dotter. Inte bära på moderns längtan efter barnbarn. Vi bär så det räcker. Utan att andra lägger något på oss. Misslyckandet och missfostret är nog av börda. Trasigheten gör att vi inte har mycket att bära på. Ryggen knakar. Axlarna bågnar. Själen drar efter luft för att orka ett tag till.
Jag var på undersökning idag. Skulle kolla hur stora mina ägg har blivit. Tagit sprutor i åtta dagar nu. Satt i bilen och väntade och kunde inte annat än gråta. Allt är för bekant nu. Vägen fram mellan husen. Upp i hissen. In på mottagningen. Anmäla mig. Sitta i väntrummet. Få komma in i ett litet rum. Dra av sig kläder. Snabbt ingrepp. Nya instruktioner. Ut igen. Jag satt och undrade vart kraften lagt sig.
Kunde inte helt förstå gråten. Bara att den ligger där och skaver tills den blir framsläppt. Det är som en människa i mig som kliver omkring i kroppen och bara måste gråta. Den sätter sig på lungorna, flyttar sig vidare till njuren, går ner genom tarmar, stannar till vid livmoder och tittar in. Går tillbaka till lungan och gråter. Hela tiden gråter. Kliver upp i halsen. Upp i huvudet. Trycker på alla ställen som framkallar gråt. Slår. Sparkar. Måste få hjälp. Inte bära allt själv.
Efter undersökningen och nya instruktioner går jag ut i bilen igen. Sätter mig och lutar huvudet bakåt. Undrar hur många som sitter på denna parkering i just den sekunden och gör samma sak. Överlever. Hur många som aldrig någonsin har varit, eller kommer att vara, i närheten av denna sorg. Denna inre sorg, som vandrar omkring och försöker finna ro. Jag tycker synd om dem. Samtidigt som jag avundas dem. Det klart att de gråter över spilld mjölk. Vad annat har de att gråta över? Vad annat har sorgen att klaga över?
Jag har ett hål mitt i kroppen. Det är min sorg. Kvinnan Sorg. Vi måste jämka ihop oss, för hon kommer att överleva mig. Bara hoppa över till någon annan när jag inte längre finns. Hon är en stor del av mitt universum. Just nu sitter hon på lungan och gråter. Jag känner hur hon skakar invärtes och kvider. Rodnaderna på hennes hud kliar. Men hon rör dem inte. Hon bara sitter och gråter. Kvinnan Sorg.
Jag styker henne över håret. Sakta. Hon tar mitt finger och lägger kinden mot det. Ögonen är tomma. Läpparna hårt sammanbitna. Hon vet vad som gäller. Maken ska ta examen och det ska firas. Sedan, efter det, då kan vi gråta. Tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar