Många kvar

Tagit spruta två. Tog den bredvid blåmärket från den igår. Det gör faktiskt svinont. Jag överdriver inte. Det gör inte så ont att trycka in nålen, men det gör riktigt ont att spruta in menopuret. Jag kan inte sitta still och måste tvinga mig att göra det så sakta som möjligt. Det gör så svinont. Tur att det är klart på någon minut eller två. Sedan är det bara svedan kvar.

För en god sak, heter det väl. Jag gör det för en god sak. Eller? Jag vet inte. Jag gör det för att vi måste fortsätta att försöka. Fortsätta att tro på detta. På något sätt. Jag är på det klara med att hela sommaren kommer att vara förstörd. Redan nu. Klarar vi av att få ut ägg, de klara av att bli befruktade och att föras tillbaka, så kommer vi lagom till midsommar stå inför ett misslyckande. Hur ska vi då klara resten av sommaren?

Jo, jag vet. Jag tar ut misslyckadet i förväg, men vad ska jag göra? Ska jag hoppas och sedan med det i hjärtat stå vid midsommar och inse att det är över - igen. Nej, det går inte. Jag måste se nyktert på det hela. Helt klart. Orda så lite om det som möjligt under vägen fram och sedan tyst gå vidare in i sommaren med två misslyckade försök bakom mig. Tassa fram. Inte visa mig. Bara umgås med maken och låta en dag ta över efter en glömd.

Två sprutor. Det är så där en tio eller tolv kvar. En i taget. En efter en. Två gjorda. Tänk att se allt framför sig och inte kunna göra något åt det. Det är grönt utanför. Försommarvärme. Men det är svårt att supa in det. Supa in det hela och glädjas. Men jag ska försöka i morgon igen, även om det återigen slutar med att jag sitter och gråter i växthuset.

Tänk vad människor man skulle vilja byta med. Och så många som man vet har det värre. Så mycket värre. Tänk om alla kunde inse det och ha förmågan att se saker utanför sin egen verklighet.