Men vad in i helvete!

Men va fan!

Jag sitter rätt paralyserad denna lördag morgon. Förstår inte vad som hände. Vad i helvete är detta!? Vi har haft helt sjuk vecka. Vi hade premiär i torsdags på en teaterföreställning och tiden fram till den har varit späckad med sysslor. Inte varit hemma för annat än att sova sedan i påskas. Bara stressat runt. Laddat. Vi gjorde succé. Skönt.

Så vaknar jag idag. Har en dag med två föreställningar och sedan riva en hel scenografi. Dagen är skitlång och redan igår undrade jag hur jag skulle orka med detta. Har så mycket annat i huvudet som måste ta plats och ordnas upp. Så vaknar jag tidigt, för att jag glömt att stänga av klockan. Kan inte somna om. Maken sover skönt bredvid.

Toalettbesök blir en fullkomlig smäll på käften. Mens. Är det möjligt? Har jag fått min mens? Nu? Två dagar för tidigt? Men va fan! Jag ser hur hela planeringen framåt i veckorna bara raseras. Maken ska åka iväg om två veckor och ligga borta i fem dagar. Slutar med att han tar examen. Fest.

Detta samtidigt som jag nu kommer att ha ägguttag då. Men va fan! Jag var så säker på att jag skulle bli sen med mens. Gå över några, eller iallafall någon dag. Men nej, två dagar för tidigt. Det är som alla "världen-går-under"-filmer. Jag ser hur städer raseras eller fullkomligt blåser bort. Min planering bara rasar samman. Fan.

Dessutom ska jag på måndag få instruktioner till nytt sätt att ta medicin. På måndag. Jag ska ta första sprutan i morgon, söndag. Har tack och lov fått hem i brevlådan en instruktion, som jag förhoppningsvis förstår när jag hämtat ut medicinen. Men va fan!

Ni vet det där skriket? Det där som ligger i huvudet och bara måste komma fram? Det som måste ut? Det ligger inne i huvudet och envisas med att slå med slägga mot väggarna. Bara måste få mer plats för att inte explodera och förstöra hela interiören. Gång på gång på gång. Skrik för fan! Öppna munnen och skrik.

Det är för mycket nu. Det är bara för mycket. Jag är inte den som svär allt för ofta. Jag spelar en karaktär som svär hela tiden, men oftast utan att mena något med det. Men nu svär jag. Tyst inne i huvudet. Långa harranger. Hela tiden. De viner inne i huvudet tillsammans med släggan. Bara för att jag vaknar på morgonen och har fått min mens. Det gör att hela maj månads planering fullkomligt havererar. Tillsammans med det rasar mitt lugn och där innanför står den lilla djävulen och slår samtidigt som han väser.

Skrik för fan!