Snart är det dags

Det drar i kroppen. Det känns att det börjar dra ihop sig. Jag har haft en hel del lugna veckor fokuserade på annat än sorgen i kroppen. Jag har effektivt tryckt undan sorgen, längtan och rädslan. Försökt att leva normalt. Om man nu kan säga att något är normalt, jag vet inte.

Idag har jag gått omkring i trädgården och plockat upp alla mappar igen och öppnat dem. Försiktigt. En i taget. Se hur det ser ut i dem. Vad som ligger i vad. Hur jag packat ner dem. En och en. Upp med dem. De är alla skadade och utan form. Bara nedtryckta. Undanstoppade. Det var nog en ren överlevnadsstrategi. Allt för att överleva. Orka att gå till jobbet. Inte bli sjukskriven.

Nu är det dags igen och allt kommer tillbaka. Klumpen i halsen. Oron i axlarna. Huden som kliar. Blicken som irrar. Går redan och tror att jag glömt något, men än så länge ska jag inte hålla koll på dagar, tider, sprutor, sorger, reaktioner...

Tror att jag denna gång måste stänga igen mycket mer. Inte prata med de som vet. Inte dela en massa känslor. Det kräver saker tillbaka och kan man inte ge det, så ska man inte bli utsatt för mina ord. Orkar man inte bära dem tillsammans med mig, så får jag bära dem själv. Jag måste vara rädd om andras tillstånd.

Därför har jag valt att vara tyst om det som sker. Inte ge mer än vad som är absolut ett måste. Ge bara det som de eventuellt fråga om. Vill veta. Men bara om det känns som de orkar bära svaret. En del gör det säkert. Andra har inte utrymme. Jag önskade sist, när jag var tvungen att säga att jag är ett misslyckande, att det var färre som visste. Det ska jag bära med mig denna gång.

Nej, det är upp till mig denna gång, så får vi se hur det går. Kanske att jag hade mer påverkan av sprutorna förra gången än jag insåg. Vi får se. Jag ska ta mig själv genom detta och skona de omkring mig. En dag i taget genom nästa misslyckande.