En måndag avklarad. Avslutade den med att promenera och cykla en mil i regn. Bara cyklade på, klev av och promenerade vidare. Gick tillbaka igen och satte mig på cykel. Tog mig hem. Regn precis hela vägen. Ibland forsade det ner från skyn. Sedan kunde jag plötsligt upptäcka att det bara hängde blöta moln i luften.
En bil stannade och en ung man frågade om jag ville ha skjuts någonstans. Jag måste sett väldigt förvånad ut. Insåg han inte att det var på detta sätt man renar huvudet och tanken. Han log bara och åkte vidare. Jag fortsatte min promenad. Tanken for fritt. Försökte att se det som lyser upp tillvaron. Se motstånden för vad de är. Berg att bestiga.
Men bergen fortsätter ju. Efter dessa bergstoppar, så kommer jag att ha fin utsikt över de kommande. De kommer bara att fortsätta. Vi har bara dessa månader kvar. Fram till jul kanske vi har gjort det sista försöket att bli med barn och sedan är det över. Det är över. Slut. En julklapp i trasighet. Fullkomlig förtvivlan. Vad gör vi efter det? Hur i helvete gör vi då?
Sitter blöt och orkeslös. Inser att jag bara gick för att älta saker som inte kommer till någon lösning. Inte ger några svar. Bara fler frågor. Vi kommer ingenstans. Så är det bara. Det är inte upp till oss. Så här blir vi kvar.
Har följt dina inlägg, även om jag inte hittat något vettigt att skriva för att kommentera. Jag hoppas att ert (sista landstingsfinansierade?) försök ska gå bra. Om inte, nånstans finns ändå en fortsättning. Andra typer av försök, adoption, familjehem eller vad man nu kommer fram till. Har förstått att det kan vara en lättnad att komma fram till att man inte vill försöka mer, det också. Men vet inte hur det känns. Jag hoppas att din höst ska bli bra och att du inte ska få det sådär stressigt som du befarar.
SvaraRadera