Vårt barn

Jag har egentligen inga ord. Samtidigt skriker det i huvudet. Konstant. Sorgen kliar på huden och skaver under den. Jag har inte krafter att stå i duschen, kan inte läsa dansande bokstäver i en bok och vågar inte tänka. Avstängd. För att orka med livet. Orka se omgivningen innanför våra fyra väggar.

Vill inte gå ut. Vill inte vara inne. Vill inte ligga ner, sitta eller stå. Vill inte prata. Vill inte vara tyst. Kan inte lyssna på musik, men kan inte på något sätt ha en tystnad omkring mig. Ser bara ner en bit i själens karga inre. Vågar inte se längre, för då kommer jag att ramla ner ännu längre. Tror inte att jag klarar att se hur sorgen äter sig fet där nere.

Har kämpat den här veckan. Vaknade i måndags med mensvärk och sedan har den kommit och gått. Har inte haft några förhoppningar, men samtidigt ligger de så nära hjärtat. Håller folk underrättade som klarar av att höra. Där jag vet att orden kommer tillbaka som lyser förståelse. De vet vad jag går genom. De som inte har varit i närheten av en sorg som denna vet inte vad de ska säga. De måste skonas. Likaså jag.

Min mor har burit min sorg denna vecka. Hon gråter mina tårar. Sliter med att bära mina tunga sorger. Hoppas och ber. Gråter. Evighetslånga tårar. Skriker på ängarna för att ge utlopp för det jag inte orkar. Vet hur det är och viker inte för att bära. Osjälviskt släpar hon på mig genom veckan när jag bara inte orkar ge utlopp. Jag ser min sorg speglas i henne. Jag vet inte om det lättar på mina bördor, men det ger tröst. Hon ser mig.

Jag ser denna förståelse avspegla sig i många fler, men på helt andra sätt. Alla sliter för min skull. Kämpar för att jag ska orka med dagen, timmen, sekunden. Egna sorger färgar av sig på mina. Kampen är gemensam. Sorgen olika, men samtidigt så lika. Orkar jag inte ge, så får jag ändå.

Igår kom den första blödningen. Nästan osynlig först och sedan mer och mer. Jag ser hur ansiktet krackelerar och sedan rasar ihop. Mitt framför ögonen är resan fullbordad. Veckan har gjort mig tio år äldre. Jag står framför spegeln och vet inte hur jag ska ta emot allt som kommer. Allt som far över mig och biter sig fast. Jag känner hur jag där och då förändras, i grunden. Jag kliver ut ur badrummet som en annan.

Sedan har känslan bara fortsatt. Jag gråter så intensivt så sorgen snart måste gå att plocka upp ur halsen. Det finns ingen kontroll i flödet. Inget utlöser det. Det bara kommer. Gråter och gråter. Inser att det inte går att sörja på detta sätt. Det går inte att sörja ett misslyckande. Det går att sörja människor. En liten människas död går att sörja. Hur sörjer man ett "inte", ett "det"?

Jag har inget att kanalisera min sorg mot. Det finns inget. Inte en bild, inte ett minne, inte en doft, inte en närhet, inte en plats. Det finns inget. För inget har varit. Det har inte funnits något. När skapas det gemensamma barnet? När vi träffas för första gången? När vi börjar att prata om barn? När vi väl är gravida? Vårt barn har funnits i flera år. På ett avstånd, så vi inte når. Men det har funnits. Hela tiden. Vi ser det framför oss.

Jag förlorar inte mitt barn en gång. Jag förlorar det gång på gång på gång på gång på gång...Vad gör jag efter det? Går till en grav? Nej, det finns ingen. Tar fram albumet? Nej, det finns inte en ända bild. Minns vår närhet, gemenskap, minnen? Nej, jag har inga. Jag har ingenting, men jag bär på precis samma sorg. Är min då lättare att bära? Kanske, jag vet inte.

Jag bara ser hur barnet vänder sig bort igen och går. Jag sviker vårt barn vid varje misslyckande. Inte konstigt att jag inte kan dela detta med människor som inte varit med om något liknande. Vem kan förstå, som inte har några sorger? Vem vill förstå, när man måste släppa in mina sorger in på skelettet för att känna dem. Nej, det kan man inte begära av någon, som inte bär egna sorger. Som inte vill stå mig närmare än vad personen gör. Bättre att de får gå vidare i livet och möta mig bra dagar.

Jag ser mig i spegeln och undrar om andra kommer att se det jag ser. Att jag är en annan. Till grunden olik den jag var i fredags. Sorgens trasor sitter nu på utsidan. Kan du se det? Det undrar jag... Jag tror nämligen inte att du vill.